Det här med jämställdhet...

Jag var på en inspirationsdag för ett tag sedan. Vi fick arbeta i par med att diskutera kring olika begrepp, jag och min partner fick bland annat jämställdhet att arbeta med. 

Diskussionen flödade och vårt engagemang i saken var det inget fel på, många intressanta aspekter lyftes och vändes och vreds. Plötsligt slog det mig att det vi diskuterade var könslig jämställdhet – vi hade liksom fastnat i kvinna kontra man...

Om vi ser på oss själva och tar bort alla saker vi är eller tycker så är vi alla i sista änden individer – människor. Vi är många olika sorters människor, men ändå allihop människor. I min värld innebär detta att begreppet jämställdhet innefattar att alla människor är jämställda, alltså lika mycket värda – oavsett kön, oavsett ålder, oavsett fysiska eller psykiska attribut eller nedsättningar, punkt. 

Om vi tittar omkring oss och lyssnar på diskussionen som förs, jämställdhet är ett aktuellt ämne av många anledningar och det är en väldigt viktig diskussion, MEN jag skulle vilja lyfta fokus till att inte bara handla om den könsliga jämställdheten utan att handla om jämställdhet som sådan.

Allas lika värde och rätt till delaktighet och lika behandling. Att begränsa sig till att enbart diskutera kvinnlig och manlig jämställdhet beskär diskussionen, ungefär som om vi skulle diskutera jordbruk – men bara spannmålsodlig... typ.

Att vidga sin vy och se ett bredare perspektiv är både bra och nyttigt och kan ofta leda till att man ser nya aspekter av saker.

Ofta leder också en sån total polarisering mellan ytterligheter, som kvinnligt-manligt ofta blir i diskussioner om jämställdhet, till att man lägger ytterst stora värderingar i saken. Då hamnar man i fällan ”Ni har det bättre än vi” och detta leder i sin tur till ”Eftersom det är du som har det bäst så är det du som ska göra något åt det” eller ”Det är ditt fel”, då har diskussionen redan sedan länge spårat ur. 

Ojämställdhet är ingens och allas fel, det är normaliserat och svårt att komma åt, det förs vidare av gammal vana. Inget är så svårt att stävja som vanans makt, och att vända båten tar tid. Men man vänder fler båtar om man drar åt samma håll.

Vi är alla minoriteter i något sammanhang, ibland som hon, han eller hen, ibland som ålänning, ibland på grund av religion, åsikter eller förmåga, ibland på grund av yrke eller hobby. Om vi lägger värderingar i alla diskussioner på det sätt som debatten kring könen ofta gör blir det svårt att diskutera konstruktivt, det är väldigt mycket lättare att skapa en bra dialog om man kan framföra saker på ett objektivt sätt utan att skuldbelägga den andra parten i diskussionen, alla blir mycket mer benägna att samarbeta om man ber om hjälp att lösa VÅRT problem istället för att säga ”lös DITT problem”.

Så, lyft blicken, se lite över trätopparna och se att vi är egentligen alla en del av sammanhanget och att jämställdhet behövs så otroligt mycket – på alla plan, och att jämställdhet är så mycket mer än bara kön.

/Henrietta Hellström

 

En spark i baken!

Så sa min dotter igår – ”Jag skulle vilja att man kunde ge alla som är dumma en spark i baken mamma, så att dom slutar vara dumma!” 

Hennes ord har hängt kvar i mitt minne under natten och morgonen och jag funderar, tänk om vi skulle utdela en motivationsspark i baken så att folk tänker till?

Då kan man ju tänka att vi är många som behöver motivation, för vi har en del att jobba på. Om någon hade sagt till mig när jag var barn att jag inte kunde bada i havet för jag kunde faktiskt dö så hade jag inte trott på det ett dugg – havet är rent och vatten är till för att bada i! Ändå står vi här idag och säger precis just det – låt inte barn eller djur bada eller dricka havsvatten, det är giftigt... 

Det är lite märkligt hur den här normaliseringen av ett tillstånd liksom kryper inpå en, ingen hade kunnat tänka sig för 30 år sedan att man skulle acceptera att havet blir giftigt – men idag är detta normaliserat, havet är periodvis giftigt, och alla inser vi att om 30 år till är havet giftigt. 

Social- och hälsoministerns uttalande ”om en hund till dör så bekostar vi obduktionen” har väckt starka känslor, så också hos mig, det är familjemedlemmar och älskade individer vi talar om. Är detta också ett uttryck för normaliseringen? Vi VET att vattnet är giftigt, alltså tar det längre och längre innan vi reagerar över konsekvenserna att husdjur dör av att bada.

Vad händer när vi börjar hitta döda rävar och mårdhundar i parti och minut i skogen? För de badar väl också? Och vad händer om, gud förbjude, ett barn i ett obevakat ögonblick får en ordentlig kallsup?

Lanskapsregeringen har en hållbarhetspolicy, det är hög tid att inte bara damma av den utan revitalisera den och faktiskt börja använda den – varje dag i varje beslut. En av de viktigaste sakerna vi har är vår omgivning och vår miljö, för utan den har vi inte något annat heller! Det är liksom svårt att räkna pengar om man inte kan andas var det en klok kvinna som sade till mig – vet ni, hon har rätt! 

Jag drömmer om att mina barn och barnbarn kan fortsätta bada i havet, att man ska kunna sitta på bryggan och meta abborrar för att glödsteka dem färska medan man njuter av vår vackra solnedgång i ett blått hav på en grön ö. 

Jag ser mig i spegeln, och mentalt ger jag mig själv en spark i baken, så att jag kan sluta hoppas att Någon Annan ska ta ansvar för vår gemensamma omvärld och istället börja arbeta med det.

Ingen kan göra allting men alla kan göra något – tillsammans kan vi förändra och göra Åland till en ännu bättre plats att leva på!

/Henrietta Hellström

I knappare ekonomiska tider måste vi prioritera

Ekonomin stramas åt i Norden och Europa. Så också på Åland fast vi hittills klarats oss ganska hyfsat.
 

Därför är det enligt min åsikt att vi nu måste börja prioritera allt mer och ställa verksamheter mot varandra.

Sjukvården är ett område som måste ges mera resurser, både ekonomiskt och personellt.

Detta för att en åldrande och ökande befolkning kräver mer resurser. Dessutom så  blir läkarvetenskapen allt skickligare att  bota, lindra och rehabilitera.

Även befolkningen i sig har allt större krav på sjukvården och rehabiliteringen.

Förr eller senare så kommer alla ålänningar att behöva någon form av hjälp från sjukvården och då vill man ha den bästa möjliga hjälp och vård - och det kan man bara få om tillräckliga resurser ges.

/Runar Karlsson

Vad vore den ena utan den andra?

Företag behöver en klar entreprenör, någon som brinner för en idé, eller vad man skulle kunna kalla en eldsjäl. Dessa eldsjälar framställs som den gode initiativtagaren. 

Utan eldsjälen slocknar många gånger företaget redan på idéstadium. Idén hinner inte ens ta fart. Men eldsjälen gör sällan slag i saken utan kapital. Kan vara att man har sparkapital, eller att man går till banken och hoppas på ett ja. Andra träsar på utan att ta ut lön under första tiden. Alternativt så tar man in kapital utifrån, från privatpersoner eller företag som är specialiserade på att finansiera och stötta nya företagsidéer. 

Följaktligen har man tagit in riskkapital.

Frågan är vad Åland varit utan detta riskkapital, vilka företag hade inte funnits? Frågan som också borde ställas är; vem är riskkapitalet på Åland? Det kan vara en vanlig Mattsson, en Eriksson, ett försäkringsbolag, din granne eller din kusin. 

Det är med stor glädje som jag ser en investeringsvilja på hemmamarknaden, trots ett ganska svart global ekonomi. Ålänningar reder sig själva och kan i viss mån investera sig ur lågkonjunkturer.

Vi politiker borde skapa förutsättningar för att bygga nya företag, det behöver inte vara i form av pengar, så som investeringsbidrag eller säkerheter, det kan lika gärna handla om snabbare byråkratisk handläggning, infrastruktur, rådgivning eller en budget i balans som signalerar en framtidstro.

De senaste kapitalslukande projektet på Åland som kan nämnas är Fifax med sin landbaserade fiskodling. En enorm byggnad lika stor som två fotbollsplaner tonar nu upp sig i Eckerö. Ett jätteprojekt som krävt många miljoner, varifrån en stor del kommer från oss ålänningar. Denna anläggning kommer också lägga grunden för 20 nya arbetstillfällen och nya skattebetalare och ett säkert inflöde av skatter till Åland. 

Eller varför inte ta ett annat exempel från Eckerö; Smartparken. 

Om ingen vågat eller varit villig att satsa pengar i dessa projekt hade det heller aldrig byggts. Sen spelar det ingen roll om pengarna kommer från Mattsson i Saltvik eller ett bolag med Capital i namnet. 

Ingen av dessa två hade heller varit villiga att erbjuda sina pengar om man inte lovat avkastning på dem. Detta kan man tycka är en självklarhet, men i media kan man ibland tro att dessa riskkapitalister har ett nära samröre med djävulen själv.

Både entreprenören och riskkapitalisten är fattiga utan den andra. Denna symbios talas det sällan om. Hur många bra företagsexempel hade vi haft på Åland om briljanta idéer och projekt aldrig mött riskkapitalisten?

När har någon någonsin skrivit om alla de pengar som rikskapitalister tyvärr aldrig fått den avkastning som utlovats.  Åland behöver både människor med fantastiska idéer och investeringsvilliga människor och företag.

Vad är nästa projekt? 

Jag väntar med spänning.

/Jenny Schuhmeister

 

Vårt utbildningssystem ska vara jämställt – hur lyckas vi med det?

För oss på Åland är det en självklarhet att skolan ska vara trygg, jämställd och hålla en hög kvalitet. Utbildningen ska vara konkurrenskraftig och entreprenörsmässig. De studerande ska, efter gymnasiet och högskolan kunna räkna med ett yrke och arbete efter avslutade studier. 

Åsubs gör rapporter om utbildning siffrorna ger en vägledning i hur situationen ser ut i skolvärlden. Vi kan se av statistiken att flickor och pojkar kanske inte riktigt har samma möjligheter. Om man ser på siffrorna för grundskolans del visar de att flickor läser fler språk än pojkar och har generellt högre betyg. Pojkar har oftare de lägsta vitsorden och får i högre grad än flickor anpassad specialundervisning. 

Flickor och pojkar väljer i oftast yrken efter en viss mall. Det resulterar till exempel i att könsfördelning på Högskolans utbildningsprogram blir ojämn. På vårdprogrammet och företagsekonomiprogrammet är kvinnorna i majoritet och på teknikprogrammen är över 90 % män.

 

Jag undrar vad detta beror på? Det kan säkert bero på flera faktorer, individen naturligtvis, men också hur olika flickor och pojkars attityd till utbildning och yrkesval ser ut, hela vårt samhälles förväntningar på kvinnligt och manligt mm. 

Detta avspeglas sedan i valet av gymnasieutbildning och högskoleutbildning vilket resulterar i att de väljer sådana utbildningsvägar som i dag är typiskt kvinnliga och typiskt manliga.  Vi har bara siffror och inte mycket bakgrundsfakta att basera bilden på, eftersom ingen forskningsbaserad förklaring ännu finns. 

Jag vill att vi på Åland börjar göra något åt de skillnader vi ser mellan flickors och pojkars möjlighet att tillgodogöra sig den undervisning som ges. 

Vad ska vi då göra?  De viktigaste länkarna till lösningen är främst alla våra duktiga lärare men de kan inte hantera frågan ensamma, det är allas vår uppgift att tänka på hur vi omedvetet har olika förväntningar på hur hon, han eller hen ska vara. Viktigt är ändå att lärarna fortbildas, de är en stor bit i detta pussel . 

Jag tror att vi behöver utforma ett systematiskt sätt att fortbilda lärarna i könsmedveten undervisning, att de får en didaktisk medvetenhet även på detta område. Jag vill att lärarna får redskap som ger dem möjlighet att bli uppmärksamma på hur de undervisar i ett genusperspektiv och på de undermedvetna förväntningar som de kanske omedvetet ger uttryck för.   

Vi behöver göra ett förändringsarbete som på sikt kan leda till att flickor och pojkar som grupper betraktat uppvisar mer likvärdiga resultat. Detta kunde på sikt också leda till att vi över tid skulle utjämna könsskillnader i val av utbildning och yrke.  

Samtidigt skulle vi få förutsättningar för ett mer jämställt samhälle med jämställda löner, eftersom alla, oberoende av kön, i framtiden skulle göra  studie- och yrkesval  utgående från intresse och personliga möjligheter och det skulle bli normen.

/Anita Husell-Karlström

Yoga och 1000 kor

Jag har en fundamental tro på att livet och universum i stort och smått eftersträvar balans. 

Jag funderade under mitt yogapass  över min lust till näringslivet och vad som gick fel med 1000 kor.

Jag tror att det är farligt när man genom politiska illviljor och egensinnigheter låter topprida sin egen agenda. Vem trodde att Åland eller ÅCA behövde 1000 kor? Vilka medel tog man till för att nå sin egen agenda? Man skapade en obalans genom att styra investeringar och andra stödåtgärder för att starkt befrämja mjölkkor för att vissa så starkt trodde på den branschen och en obalans uppstod mellan efterfrågan och utbud. 

Nu vet jag såväl som många andra att Rysslands sanktioner och övriga Europas utbud och efterfrågan på mjölk styr även ÅCA. Men tänk om vi bara skulle producera vad vi förbrukar här, hur skulle det då påverka priset? Och jo jag vet, det främjar inte exporten, det hjälper inte företagen att utvecklas o s v men om man tittar på övriga företag som utvecklas och växer sig större så görs det i företagen egen takt. 

Det blir liksom annars för svårt att springa i för stora skor.

Jag kandiderar till lagtingsval för att eftersträva balans, där hela spektrum ska få finnas. Allt från småskaligt jordbruk till stora exportföretag där viljan kommer från företagarna själva och inte från någon enskild politikergrupp. Det måste finnas en uttalad agenda från företagen vad vill vi och vart ska vi och på vilket sätt. 

Balans är viktigt, att alla ska få plats är viktigt och att hela Åland ska få leva är viktigt.

/Birgitta Eriksson-Paulson