Långa vårdköer innebär sämre livskvalitet

Långa vårdköer innebär sämre livskvalitet. Inbesparingaringskraven på ÅHS är många men min åsikt är att vi börjar komma till en punkt där de leder till högre kostnader för samhället totalt sett. 

Vårdköerna vid ÅHS för axel, höft eller knäledsoperation har idag en väntetid om 20-22 veckor men är i praktiken längre. Varför inte satsa pengar på det här och få arbetsföra människor tillbaka i arbetet så fort som möjligt och fortsätta generera skattepengar till stats- och kommunkassorna?

För många innebär också väntetiden försämrad livskvalitet och även ekonomiska bekymmer. Jag blir också förvånad över sjukvårdens ovilja att tillämpa de kunskaper som     t ex kiropraktorer innehar när läkarnas kunskaper inte riktigt räcker till. Hur hur många har inte blivit hemskickade med en veckas sjukskrivning, luddig diagnos och en pillerburk med hopp om att det går över av sig självt när man i övriga nordiska länder sedan länge använt kiropraktorernas kompetens för att få en snabb och effektiv behandling?

Efter att ha valsat runt i vårdapparaten i dryga 2 år med ett otal läkare, idrottsläkare, osteopater, fysioterapeuter samt några röntgen och för att inte glömma ett stort antal cortisonsprutor, gjorde mest en slump att jag med mycket låga förväntningar besökte en kiropraktor. Besöket var inte långt ifrån en religiös upplevelse i den meningen att det som alla missat i dryga 2 år hittade kiropraktorn på 5 minuter…..  Känslan då jag steg ut ur behandlingsrummet går inte att beskriva och idag räcker det med några små korrigeringsbesök för att vara smärtfri. 

Vad hade hänt om jag inte hade gått till kiropraktorn? Jo, antagligen  hade jag haft en mycket begränsad rörlighet och konstant ont i ryggen idag. HUR många är det som inte tar eller får möjligheten att besöka en kiropraktor och lider helt i onödan idag på Åland? 

Jag är övertygad om att många lider helt i onödan och då är det inte rätt att vi inte använder den kompetens som finns idag för att hjälpa människor till ett bättre liv .

 

Jag vill att landskapet är med och finansierar ett försök där kiropraktorer kommer med i vården redan då man besöker hälsocentralen om läkaren inte lyckas ställa diagnos på din onda rygg, axel eller höft. 

Förutom  bättre och snabbare vård så är jag också övertygad om att en hel del operationer kan undvikas och därmed spara skattepengar.

/Rune Söderlund 

Hjälp företagare komma igång

 Åland borde erbjuda kostnadsfri, personlig, konfidentiell och oberoende rådgivning för dem som funderar på att starta eget företag. Det skulle hela Åland vinna på. Min erfarenhet är att det finns stort behov av rådgivning och lotsning genom själva uppstartsfasen. Ett skede som kan uppfattas som knepigt med olika ansökningar, anmälningar, myndighetskontakter och mer. 

I dag finns www.startaeget.ax där du får grundläggande information om att bli egen företagare. På sidan kan du se vad som krävs av företagaren som person, hur man förbereder och grundar ett företag, bra tips och kontakt med olika rådgivare etc.

Jag anser att branschorganisationerna; Ålands Näringsliv och Företagarna på Åland bör ges förutsättningar att bedriva startaeget-verksamheten utan att kräva att kunden först ska bli medlem i organisationen eller tvingas betala en kännbar avgift för rådgivningen. 

Jag vill göra det lättare att starta företag. Enligt mig behövs ett startstöd med tillgång till personlig rådgivning, startaeget.ax och företagarskolans kursverksamhet. 

Genom att förbereda fler för livet som egenföretagare skapar vi förutsättningar för tillväxt i samhället.

/Robert Mansén

 

Det här med jämställdhet...

Jag var på en inspirationsdag för ett tag sedan. Vi fick arbeta i par med att diskutera kring olika begrepp, jag och min partner fick bland annat jämställdhet att arbeta med. 

Diskussionen flödade och vårt engagemang i saken var det inget fel på, många intressanta aspekter lyftes och vändes och vreds. Plötsligt slog det mig att det vi diskuterade var könslig jämställdhet – vi hade liksom fastnat i kvinna kontra man...

Om vi ser på oss själva och tar bort alla saker vi är eller tycker så är vi alla i sista änden individer – människor. Vi är många olika sorters människor, men ändå allihop människor. I min värld innebär detta att begreppet jämställdhet innefattar att alla människor är jämställda, alltså lika mycket värda – oavsett kön, oavsett ålder, oavsett fysiska eller psykiska attribut eller nedsättningar, punkt. 

Om vi tittar omkring oss och lyssnar på diskussionen som förs, jämställdhet är ett aktuellt ämne av många anledningar och det är en väldigt viktig diskussion, MEN jag skulle vilja lyfta fokus till att inte bara handla om den könsliga jämställdheten utan att handla om jämställdhet som sådan.

Allas lika värde och rätt till delaktighet och lika behandling. Att begränsa sig till att enbart diskutera kvinnlig och manlig jämställdhet beskär diskussionen, ungefär som om vi skulle diskutera jordbruk – men bara spannmålsodlig... typ.

Att vidga sin vy och se ett bredare perspektiv är både bra och nyttigt och kan ofta leda till att man ser nya aspekter av saker.

Ofta leder också en sån total polarisering mellan ytterligheter, som kvinnligt-manligt ofta blir i diskussioner om jämställdhet, till att man lägger ytterst stora värderingar i saken. Då hamnar man i fällan ”Ni har det bättre än vi” och detta leder i sin tur till ”Eftersom det är du som har det bäst så är det du som ska göra något åt det” eller ”Det är ditt fel”, då har diskussionen redan sedan länge spårat ur. 

Ojämställdhet är ingens och allas fel, det är normaliserat och svårt att komma åt, det förs vidare av gammal vana. Inget är så svårt att stävja som vanans makt, och att vända båten tar tid. Men man vänder fler båtar om man drar åt samma håll.

Vi är alla minoriteter i något sammanhang, ibland som hon, han eller hen, ibland som ålänning, ibland på grund av religion, åsikter eller förmåga, ibland på grund av yrke eller hobby. Om vi lägger värderingar i alla diskussioner på det sätt som debatten kring könen ofta gör blir det svårt att diskutera konstruktivt, det är väldigt mycket lättare att skapa en bra dialog om man kan framföra saker på ett objektivt sätt utan att skuldbelägga den andra parten i diskussionen, alla blir mycket mer benägna att samarbeta om man ber om hjälp att lösa VÅRT problem istället för att säga ”lös DITT problem”.

Så, lyft blicken, se lite över trätopparna och se att vi är egentligen alla en del av sammanhanget och att jämställdhet behövs så otroligt mycket – på alla plan, och att jämställdhet är så mycket mer än bara kön.

/Henrietta Hellström

 

En spark i baken!

Så sa min dotter igår – ”Jag skulle vilja att man kunde ge alla som är dumma en spark i baken mamma, så att dom slutar vara dumma!” 

Hennes ord har hängt kvar i mitt minne under natten och morgonen och jag funderar, tänk om vi skulle utdela en motivationsspark i baken så att folk tänker till?

Då kan man ju tänka att vi är många som behöver motivation, för vi har en del att jobba på. Om någon hade sagt till mig när jag var barn att jag inte kunde bada i havet för jag kunde faktiskt dö så hade jag inte trott på det ett dugg – havet är rent och vatten är till för att bada i! Ändå står vi här idag och säger precis just det – låt inte barn eller djur bada eller dricka havsvatten, det är giftigt... 

Det är lite märkligt hur den här normaliseringen av ett tillstånd liksom kryper inpå en, ingen hade kunnat tänka sig för 30 år sedan att man skulle acceptera att havet blir giftigt – men idag är detta normaliserat, havet är periodvis giftigt, och alla inser vi att om 30 år till är havet giftigt. 

Social- och hälsoministerns uttalande ”om en hund till dör så bekostar vi obduktionen” har väckt starka känslor, så också hos mig, det är familjemedlemmar och älskade individer vi talar om. Är detta också ett uttryck för normaliseringen? Vi VET att vattnet är giftigt, alltså tar det längre och längre innan vi reagerar över konsekvenserna att husdjur dör av att bada.

Vad händer när vi börjar hitta döda rävar och mårdhundar i parti och minut i skogen? För de badar väl också? Och vad händer om, gud förbjude, ett barn i ett obevakat ögonblick får en ordentlig kallsup?

Lanskapsregeringen har en hållbarhetspolicy, det är hög tid att inte bara damma av den utan revitalisera den och faktiskt börja använda den – varje dag i varje beslut. En av de viktigaste sakerna vi har är vår omgivning och vår miljö, för utan den har vi inte något annat heller! Det är liksom svårt att räkna pengar om man inte kan andas var det en klok kvinna som sade till mig – vet ni, hon har rätt! 

Jag drömmer om att mina barn och barnbarn kan fortsätta bada i havet, att man ska kunna sitta på bryggan och meta abborrar för att glödsteka dem färska medan man njuter av vår vackra solnedgång i ett blått hav på en grön ö. 

Jag ser mig i spegeln, och mentalt ger jag mig själv en spark i baken, så att jag kan sluta hoppas att Någon Annan ska ta ansvar för vår gemensamma omvärld och istället börja arbeta med det.

Ingen kan göra allting men alla kan göra något – tillsammans kan vi förändra och göra Åland till en ännu bättre plats att leva på!

/Henrietta Hellström

I knappare ekonomiska tider måste vi prioritera

Ekonomin stramas åt i Norden och Europa. Så också på Åland fast vi hittills klarats oss ganska hyfsat.
 

Därför är det enligt min åsikt att vi nu måste börja prioritera allt mer och ställa verksamheter mot varandra.

Sjukvården är ett område som måste ges mera resurser, både ekonomiskt och personellt.

Detta för att en åldrande och ökande befolkning kräver mer resurser. Dessutom så  blir läkarvetenskapen allt skickligare att  bota, lindra och rehabilitera.

Även befolkningen i sig har allt större krav på sjukvården och rehabiliteringen.

Förr eller senare så kommer alla ålänningar att behöva någon form av hjälp från sjukvården och då vill man ha den bästa möjliga hjälp och vård - och det kan man bara få om tillräckliga resurser ges.

/Runar Karlsson

Vad vore den ena utan den andra?

Företag behöver en klar entreprenör, någon som brinner för en idé, eller vad man skulle kunna kalla en eldsjäl. Dessa eldsjälar framställs som den gode initiativtagaren. 

Utan eldsjälen slocknar många gånger företaget redan på idéstadium. Idén hinner inte ens ta fart. Men eldsjälen gör sällan slag i saken utan kapital. Kan vara att man har sparkapital, eller att man går till banken och hoppas på ett ja. Andra träsar på utan att ta ut lön under första tiden. Alternativt så tar man in kapital utifrån, från privatpersoner eller företag som är specialiserade på att finansiera och stötta nya företagsidéer. 

Följaktligen har man tagit in riskkapital.

Frågan är vad Åland varit utan detta riskkapital, vilka företag hade inte funnits? Frågan som också borde ställas är; vem är riskkapitalet på Åland? Det kan vara en vanlig Mattsson, en Eriksson, ett försäkringsbolag, din granne eller din kusin. 

Det är med stor glädje som jag ser en investeringsvilja på hemmamarknaden, trots ett ganska svart global ekonomi. Ålänningar reder sig själva och kan i viss mån investera sig ur lågkonjunkturer.

Vi politiker borde skapa förutsättningar för att bygga nya företag, det behöver inte vara i form av pengar, så som investeringsbidrag eller säkerheter, det kan lika gärna handla om snabbare byråkratisk handläggning, infrastruktur, rådgivning eller en budget i balans som signalerar en framtidstro.

De senaste kapitalslukande projektet på Åland som kan nämnas är Fifax med sin landbaserade fiskodling. En enorm byggnad lika stor som två fotbollsplaner tonar nu upp sig i Eckerö. Ett jätteprojekt som krävt många miljoner, varifrån en stor del kommer från oss ålänningar. Denna anläggning kommer också lägga grunden för 20 nya arbetstillfällen och nya skattebetalare och ett säkert inflöde av skatter till Åland. 

Eller varför inte ta ett annat exempel från Eckerö; Smartparken. 

Om ingen vågat eller varit villig att satsa pengar i dessa projekt hade det heller aldrig byggts. Sen spelar det ingen roll om pengarna kommer från Mattsson i Saltvik eller ett bolag med Capital i namnet. 

Ingen av dessa två hade heller varit villiga att erbjuda sina pengar om man inte lovat avkastning på dem. Detta kan man tycka är en självklarhet, men i media kan man ibland tro att dessa riskkapitalister har ett nära samröre med djävulen själv.

Både entreprenören och riskkapitalisten är fattiga utan den andra. Denna symbios talas det sällan om. Hur många bra företagsexempel hade vi haft på Åland om briljanta idéer och projekt aldrig mött riskkapitalisten?

När har någon någonsin skrivit om alla de pengar som rikskapitalister tyvärr aldrig fått den avkastning som utlovats.  Åland behöver både människor med fantastiska idéer och investeringsvilliga människor och företag.

Vad är nästa projekt? 

Jag väntar med spänning.

/Jenny Schuhmeister