Vi måste tänka större

När jag växte upp fanns det en dynamik, en stor hoppfullhet och djärvhet i politiken. Himlen var gränsen för vad Åland kunde åstadkomma. Idag är den politiska diskussionen betydligt mer navelskådande. Dagens stora politiska frågor borde antingen aldrig varit politiska (läs Vårdöbron) eller handlar om vad offentliga chefer ska kallas (läs kommundirektör eller mellanchef). De djärva, hoppfulla idéerna om självstyrelsens utveckling är idag nästan borta från agendan. Vi tänker smått istället för stort, defensivt istället för offensivt.

Istället står den privata sektorn ensam för de stora, hoppingivande idéerna. Att vi har ett så dynamiskt och livskraftigt privat näringsliv är en enorm styrka för Åland – Ålandsandan som vår riksdagsman talade om under den senaste valrörelsen. Det vittnar om den underliggande styrkan i vårt samhälle, ute i kommunerna, ute i föreningarna och bland våra småföretag. Att den är typen av socialt kapital i små samhällen är ett av grundvalven i ekonomiskt livskraftiga samhällen har statsvetarna vetat länge. Statsvetaren Robert Putnam har spårat ekonomisk nedgång i (amerikanska) små samhällen till just nerbrytning av sociala institutioner såsom ungdomsföreningar, Odd Fellows eller andra civilsamhälleliga organisationer.


Det finns en ny generation politiker på gång – men tyvärr har redan många av dem anammat det mer navelskådande perspektivet. Här tror jag vi behöver fler Mats Löfström istället. Vi behöver fler självstyrelsepolitiker som tänker större. Även om vi i dagsläget väntar på självstyrelsereformen, väntar på en rättvis justering av klumpsumman, så har vi redan idag alla verktyg som behövs för att utveckla den självstyrelse vi har.

När Sverige och Finland genomled 90-talskrisen gjorde både Sverige och Finland reformer. Skillnaden var att Sverige gjorde betydligt mer radikala reformer av allt från skattesystem till den offentliga sektorns organisering. Vad som var mest framgångsrikt ser vi idag. Finlands ekonomi är i kris, medan Sverige står betydligt starkare. Ålands offentliga sektor har här mer gemensamt med Finland, med tröga beslutsprocesser, liten tillit till tjänstemän och överbyråkratisering, än med Sverige där politiken styr de stora processerna och inte små detaljer. I Sverige skulle politiker aldrig lägga sig i detaljer i upphandlingsprocesser.

Landskapets kollektivavtal är en sak som borde moderniseras – både för landskapets och för de anställdas skull. Idag höjs lönerna enligt fasta rutiner, helt baserat på hur länge personen har arbetat. Utöver det så sker det också årliga löneförhöjningar av väldigt marginell karaktär. Det här dubbla systemet är väldigt byråkratiskt men framförallt är det omöjligt att premiera duktiga tjänstemän. Incitamentsstrukturen som är inbyggd i privat sektor finns inte alls här.

Lönesättningen borde istället utgå ifrån exportnäringarnas bärkraft - och inom det skulle tjänstemännens lön sättas av den lönesättande chefen. Lönerna skulle inte höjas genom ålderstillägg (som skulle avskaffas) utan genom det årliga lönesamtalet, med kollektivavtalet som grund. Chefer skulle få vara chefer och vi skulle slippa det ålderdomliga och byråkratiska systemet med automatiska ålderstillägg utan få en enda, årlig lönejustering. Där det finns rum att premiera duktiga tjänstemän extra. En radikal men ändå för offentlig sektor väldigt dynamisk reform. Det är den här typen av idéer Åland behöver ifall vi vill reformera offentlig sektor – inte ytliga reformer utan faktisk påverkan.

 /Mathias Johansson